Still stuck in that time when we called it love
Ibland kan jag inte låta bli att tänka att jag nog alltid kommer att vara singel. Ibland känns det som att det aldrig kommer bli jag som går på bio med pojkvännen, håller handen på bryggan, somnar i en varm famn framför TVn, pussas framför kameran, kramas i natten.... Det känns som att jag aldrig kommer att hitta den som jag ringer flera gånger om dagen, som får min mage att pirra lite extra och som gör mig svag i knäna, som får mitt hjärta att slå lite hårdare. Den där känslan av att vara kär... Det känns som att jag aldrig kommer att hitta någon att dela mitt liv med, resa, skratta, gråta, vara orolig och glad med. Någon som bryr sig det där lilla extra om vad jag hittar på när vi inte umgås.
Men sen tänker jag om. När jag var yngre var jag förälskad i allt det jag nämnt ovan. Jag var kär i kärleken och kunde göra allt för att få den där drömmen. Men med åren har det ändrats och jag har insett vikten av att vara lycklig och att om det händer så händer det och gör det inte det så är det inte hela världen. Visst älskar jag den känslan av att vara kär men det är inte längre så att jag letar efter kärleken.
Ibland kan jag inte låta bli att tänka att jag nog alltid kommer att vara singel. Men nu känns det helt okej!