corners

Wherever the past, the present and the future takes me, this is my corner...

Medmänsklighet

Publicerad 2012-09-11 18:25:24 i Allmänt,

När jag kliver på bussen i Ösmo är den nästan full. Det är en såndär buss där man kliver på nere och det finns några säten där och barnvagnsplats. Lite längre bak är det två trappsteg för att komma upp till resten av sätena. Jag går motvilligt med mina kryckor ute fortfarande för även om jag kan gå så tycker sjukgymnasten att det är bäst att jag fortfarande använder dem och eftersom jag säkert skulle stressa utan kanske det är lika bra.
 
Men åter till bussen. Alla säten var tvåsäten men det var en person som satt på alla platser och på det innersta sätet närmast fönstret hade de väskor och kassar och liknande. Alla tittar lite generat bort när jag kommer på och jag får halta bort med mina kryckor till trappan för att fortsätta bakåt. Eftersom bussen skulle åka och min balans inte är på topp slog jag mig ner ganska snabbt bredvid en tjej (som förövrigt visade mer förståelse än sina äldre medpassagerare).
 
Vad vill jag nu med att berätta detta? Jo, jag inser att jag mycket väl skulle kunna säga till (men det ska jag ju å andra sidan inte behöva!) att jag vill sitta där nere, nära dörren så att jag slapp trappan och att hoppa fram. Men eftersom jag känner mig ganska säker på att gå med kryckor orkade jag faktiskt inte bry mig. Jag blev mest irriterad. Och det är dit jag vill komma. Dessa människor, alla över 50, såg inte ut att lida av några handikapp som gör att de inte kan röra på sig. De beslutade sig för att ignorera mig med mina kryckor. Inte en enda tittade på mig och frågade om de skulle flytta in eller flytta på sig. Jag hade med mycket säkerhet svarat nej, jag vill ha träningen som jag tror gynnar mig och min rehabilitering men...
 
Vad är det för värld vi lever i där en människa med kryckor, vilket uppenbart visar att hon eller han har lite svårt att gå, inte ens kan få frågan "Vill du sitta här?"
 
Inte konstigt att världen är en så kall plats ibland...

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Elin

Den här bloggen är jag. Den kan ibland vara fylld med känslor och tankar men är lika glad och virrig som jag kan vara. Jag älskar min familj och mina vänner, engelska böcker, olympiska spelen, fikabröd, höstlöv, att dansa, promenader, Morgonpasset i P3, ost, träna, snö, skidåkning och att sjunga i duschen. Jag ogillar hat, kapris, när mitt nagellack flagnar, att stressa, orättvisor, att hänga tvätt, människor utan respekt och fötter på tågsäten. Välkommen till mitt lilla hörn i en stor värld.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela