Längdhoppare?
På fredag ska jag hjälpa pappa med att dela ut nummerlappar till Hellasloppet. Det är första gången på länge jag hjälper pappa med något som har med friidrott att göra. Jag har nästan vuxit upp på en fridrottsarena. Min första barnvakt var en av pappas träningskompisar. När jag var liten var pappa tränare inom Hellas och jag blev som en liten maskot, fick till och med en handsydd egen träningsoverall.
När pappa fyllde år fick han en tavla, en karikatyr av honom på en fridrottsarena med mig och brorsan stående bredvid. När jag blev äldre tränade han en av Sveriges bästa längdhoppare. Så länge jag kommer ihåg har han hjälpt till med DN-galan i Stockholm och när jag och mina kompisar blev äldre fick vi hjälpa till. Jag vet inte hur många timmar jag har spenderat på Stadion, på StafettSM, på SM bland spikskor, löparbanor, spjut och stafettpinnar. Jag lärde mig tidigt att det heter att stöta kula, inte kasta. Att springa häck, inte hoppa. Att säga "hupp" när man lämnar över stafettpinnen. Jag fick lära min idrottslärare hur det verkligen gick till att hoppa tresteg.
Pappas familj är en riktig friidrottarfamilj där både han själv, hans far, farbror, faster och kusiner samt deras respektive har tävlat i friidrott, många på landslagsnivå. Nu har pappas kusinbarn tagit över stafettpinnen. Ibland kan jag ångra att jag inte följde i dessa fotspår. Jag har ju generna och även om det inte garanterar något så kanske jag hade kunnat bli duktig på något? Det är en tanke som är rolig att tänka ibland...
Jag får nöja mig med att hjälpa till och titta på häftiga fritítdrottare på TV. Och det är inte fy skam det!
