Nu är mina ben stela efter cykling såhär på kvällskvisten. Men jag känner mig nyttig och det känns bättre och bättre för varje gång jag tränar, det är kul när man märker att det går framåt!
Dagen började med jobb på kiosken i några timmar. Efter det tog jag tåget till stan och Lidingö för att heja på mamma och Lilianne när de sprang Lidingös Tjejlopp, som första del av Tjejklassikern. Jag tycker att det är riktigt coolt! De tog sig runt i lera och var nog rätt slut efteråt. När jag stod där vi starten blev jag så himla sugen på att springa själv.
Nästa år gäller det!
När vi kom hem fixade jag, med hjälp av pappa, middagen. Jag lagade maten igår också, det är riktigt kul! Idag blev det lax i ugn med citron, bulgur med sockerärtor, purjolök och vinäger och creme fraiche med gurka och purjolök.
Ja, nu är jag tillbaka i vardagen igen. Imorse blev det cykling och sen stressade jag iväg till jobbet. Jobbade med chefen idag och det var faktiskt ett ganska långt pass så det gick bara bra. Imorse hann jag även med ett magprogram samt att ringa Villan och FK. Nu är allt det fixat! Frågan är bara när jag ska hinna plugga teori i den här takten?!
Men en helt vanlig dag är det dock inte för bästa Mickan fyller 24 år idag! Grattis underbara vän!
I Trosa i somras.
Nu ska jag snart sova, måste in till stan imorgon med min mobil (när ska jag någonsin ha tur med telefoner?!) så det är bara att ladda batterierna. Natti på er!
Ja, nu har jag jobbat mitt första korta pass efter att jag blev sjukskriven (måste ringa Försäkringskassan imorgon!) och det gick jättebra! Fast det visste jag ju i och för sig att det skulle, är inte speciellt ansträngande på kiosken. Men det är lite ovant att jobba på kvällen och komma hem senare än vanligt men det kommer jag in i. Jag fick även schema för nästa vecka och jag jobbar verkligen sjukt lite så jag måste lägga på ett kol med att börja på Villan för att det ska bli några pengar för min del... Funderar på att fara bort i början på veckan när jag i alla fall inte jobbar, börjar bli så rastlös av att bara vara hemma. Och ja, jag märker ju allt här hemma så mamma och pappa börjar nog få nog snart...
Idag var jag hos sjukgymnasten. Det gick superbra och jag fick en ny övning som gick awesome om jag får säga det själv. Efter det blev det lunch med Mickan, Jessica och Jossan och sen fika med scones hemma hos mig. Verkar som att alla går runt med en liten, eller stor, förkylning i kroppen och min hals krasslar så jag tror att det är dags att jag sover lite så att jag kan träna imorgon.
Nu bloggar jag från min nya telefon, vill ju prova det också! Just nu sitter jag på bussen påväg till sjukgymnasten. Ikväll jobbar jag mitt första pass på nästan 5 veckor, det ska bli kul! Kram på er!
Tränat och nu sitter jag vid datorn och tar det lugnt. Idag har varit en bra dag! Har fixat en ny fin telefon, köpt nya höstskor och fixat lite i Stockholm. Och så har jag varit på återbesök hos doktorn som opererade mig och det "kunde inte se bättre ut" så han var nöjd och det är ju jag då också såklart! Skönt att allt har gått bra, nu kan jag liksom fortsätta med gott samvete...
Nu är det snart dags att sova. Men innan dess tror jag att jag kommer att läsa lite i min bok. Och jag kan verkligen rekommendera den också. Den liknar faktiskt inte alls den bok jag läste sist utan är skriven med lite mer seriös ton. Även denna bok är på engelska.
I The Language of Flowers får vi följa Victorias trassliga uppväxt och liv. Det är med blommornas språk som hon väljer att kommunicera sina känslor eftersom de inte får utlopp på något annat sätt. Boken är jättebra skriven och varje kapitel avslutas på ett sätt som gör att det är svårt att lägga ifrån sig den...
(Förlåt syster att jag lånade din bok utan att fråga...)
Igår kväll läste jag till midnatt, måste dock bli tidigare ikväll...
Fy vilken värdelös dag! Eller ja, jag har ju varit hos sjukgymnasten och kom sedan hem och gjorde en jättegod lunch. Men efter det fastnade jag vid datorn och jag orkade inte plugga teori som jag hade tänkt. Så kan det gå ibland... Planen är dock att spendera imorgon på Stadsbiblioteket i Stockholm och onsdag, torsdag på Nynäshamns bibliotek. Jag ska läsa ut boken och helst ha kunnat titta igenom den en gång till innan jag har den första körlektionen den 11 oktober.
Imorgon ska jag på återbesök på Ortopediska Huset. Då får jag se vad de säger, om de är nöjda med operationen och så. Det blir spännande! Jag tycker ju själv att det har gått över förväntningarna och Lasse säger att jag har full rörlighet och att det är bra men man vet ju aldrig...
Igår kväll var vi i Bandhagen och hängde med vänner som jag känt lika länge jag levt. Det är så häftigt! Jag menar, det finns ju inte många som jag har lekt "i farfars kalsonger" med och som jag idag, nästan 20 år senare, sitter och dricker vin med runt matbordet istället...
Idag cyklade jag på förmiddagen och sedan åkte jag till Nynäs för att umgås lite med bästa Elin och Johanna. Vi gjorde faktiskt inte så mycket men det var välbehövligt. Johanna kallar mig Mimmi och pussar mig på kinden, då blir jag glad i hjärtat.
Imorse ställde jag klockan för första gången på riktigt länge. Jag skulle hänga med mamma till Södertälje för att hon skulle klippa sig. Mitt uppdrag var att hitta ett par svarta jeans och jag kom hem med ett par Crocker. Får se hur de är...
Älskar Crockers märke. Fast min kamera är ju under all kritik, vad den är dååålig!
Sen var jag och kollade skor. Det är verkligen irriterande att jag har så olika stora fötter! Ett par skor var jättestora i 37, provade 36 och de satt perfekt. På höger fot. Men vänsterskon var på tok för liten. Vad ska man göra, bara att leta vidare...
Efter frukost, cykling och dusch har min dag sett ut såhär:
Jag är nu inne på ett kapitel i Körkortsboken som heter Bilen och det är det svåraste hittills. Jag kan ju liksom inte använda min logiska förmåga för att fatta varför man inte ska göra vissa saker. Det är bara att ta in fakta om hjulmönster, överstyrning och bromssträckor. Det blir ju också svårare när vissa ord inte är förklarade. Vad menas med "spärrad differential"? Men det blir säkert bra...
Jag har en spellista på Spotify som heter Åre 2011/2012. På den listan finns alla låtar som jag tyckte var bra då och som får mig att tänka på Åre. Jag har inte lyssnat på den listan sen i maj bara för att jag inte vill höra en speciell låt som påminner mig om honom. Även om jag ärligt kan säga att jag faktiskt inte på länge känt ångest eller att det är någon som helst förlust med det som har hänt har det gjort lite ont i hjärtat när den låten börjar spelas.
Men så idag på bussen orkade jag inte längre. Jag satt och tittade ut i den härliga, regniga men ändå soliga höstkvällen och spelade låten om och om igen. Nu förknippar jag den inte längre med honom och det är en befrielse.
För några månader sedan var jag på jakt efter en ny väska, en väska som var tillräckligt stor för att jag skulle kunna ha med mig en kofta och matlåda till jobbet men som fortfarande var snygg.
När jag var i stan och såg H&M's stora reklam för en stickad tröja, som dessutom var billig, var jag tvungen att slå till.
Jag hade redan spanat in ett nytt nagellack som jag bara skulle ha.
Imorse rensade jag bland alla våra halsdukar och jag hittade en, troligtvis min systers, men som jag tänkte att jag skulle använda i vinter.
Mina naglar har aldrig mått bättre och jag är så glad att de har hållit. Eftersom jag inte har jobbat på några veckor har jag inte tvättat händerna hela tiden och använt handsprit vilket torkar ut händer och naglar.
De kanske inte ser så långa ut men för mig är de perfekta! Var bara tvungen att dela med mig av denna för mig roliga information...
Jag känner mig som snyggast när jag tar på mig mina träningskläder och svettas gärnet. Utan smink och med håret i en slarvig toffs. Jag känner mig så levande och det är den bästa känslan. Man känner att man använder kroppen och man blir så där härligt trött. Jag kan sakna handbollen och hur man tog ut sig till 100% när man sprang där på kanten...
Jag var hos sjukgymnasten idag och det gick mycket bra. Lite klickande och lite smärta men det kunde man stå ut med. Fick i alla fall många "10-poängare" så det var nog bra... Jag har fått höra att jag ser så himla sur ut när jag koncentrerar mig och det kan jag nog tänka mig. Men jag vill göra rätt, knäna över tårna och höften stabil. Tur att jag är en glad person i vanliga fall...
Det som är så himla bra med att bo hemma hos mamma och pappa är att det nästan alltid finns rätt ingredienser för att sno ihop något smaskigt. Idag saknade vi dock ägg (någon gång ska vara den första) så det fick bli en smulpaj med kokos och havregryn. I frysen hittade jag lite blåbär och jordgubbar som jag mosade ihop med lite socker.
25 minuter i ugn och vi hade det perfekta fikat till The Spiral.
Nu är det mörkt ute och dags att sova, Kram på er!
Den här helgen har gått i just det helglunk man är ute efter när man jobbar i veckorna. Vilket jag för tillfället inte gör men ändå...
Jag har städat en massa, rensat avlopp, hunnit med att läsa och anteckna 70 sidor i körkortsteorin, suttit ute i solen och vilat, löst melodikrysset med föräldrarna, druckit elvakaffe, målat naglarna, gjort övningar, cyklat, slöat vid TVn och ätit min favvomat. Men även fast det känns som att man inte gjort mycket flyger tiden iväg och det är snart söndag kväll och helgen närmar sig sitt slut. Jag hade tänkt att hinna med att baka något innan middagen så jag kanske gör det också. Jag är sugen på att prova något med typ topping på eller nåt... Jag får se!
Nu har jag cyklat och det känns så skönt! Visst känns det i knät direkt efter att jag rört mig så jag tog det lugnt nu i början, 15 minuter med minimal belastning. Sakta men säkert...
Ska snart ge mig ut i det höstrika rusket och hämta lite smärtstillande till min far, som också han har har gjort en liten knäoperation. Jag ska också klippa min lugg som nu har växt sig riktigt lång... Sen ska jag hemåt och fixa lasagne, mums!
Idag kör jag Kenza style på händerna. "Skirting the Issue" från Essie på naglarna och min fina Guldfynd by Kenza-ring på fingret.
Nu har jag varit hos sjukgymnasten Lasse för andra gången efter operationen. Det kändes mycket bättre denna gång även om det knäpper en del när jag böjer knät. Men det kan det tydligen göra såhär i början eftersom musklerna inte håller knäskålen på plats ordentligt. Han sa också att jag får cykla så mycket jag vill så nu ska jag börja göra det ordentligt. Känner mig så slö av att bara sitta, är ju till och med en sån person som tycker jag är lat för att jag tar hissen även om jag går med kryckor...
Jag sitter i höstsolen i köket med en kopp té och skriver i min kalender. Jag känner mig själv och jag måste få lite struktur i vardagen nu. Jag har till och med skrivit i när jag ska plugga teori och träna.
Vilken kväll det var igår! Ja, jag vet inte vad jag ska skriva och min kamera var bara dålig så några bra bilder blev det inte heller... Men Nickelback var grymma live och jag fick som ett lyckorus i hela kroppen. De körde Animals som jag och Elin lyssnat på om och om igen. Hela Globen hoppade när de spelade Burn it to the Ground.
Nu ska jag snart gå till bussen och möta upp Elin för ikväll smäller det. Som jag skrev tidigare i detta inlägg är det en liten tonårsdröm som äntligen går i uppfyllelse. Vi satt många timmar och fantiserade och lyssnade på musiken och tittade på filmer och YouTube. Äntligen ska vi se Nickelback live!
Sitter här med nymålade naglar och försöker få tiden att gå medan det torkar. Jag är alltid för otålig och kommer på saker jag måste göra innan nagellacket är helt torrt och det slutar alltid meda att det blir fingeravtryck eller liknande på naglarna. Men nu sitter jag här vid köksbordet, med datorn i högsta hugg. Skulle jag tröttna har jag alltid böcker att läsa...
Om det är någon som är jättebra på att ändra bilder i headern på bloggen tar jag gärna emot tips!Jag kommer bara en liten bit när jag följer den hjälp blogg.se ger mig men vid stilmallen tar det stopp. Varför är det så svårt?! Eller är det bara jag som är för okunnig när det kommer till datorer...?
När jag kliver på bussen i Ösmo är den nästan full. Det är en såndär buss där man kliver på nere och det finns några säten där och barnvagnsplats. Lite längre bak är det två trappsteg för att komma upp till resten av sätena. Jag går motvilligt med mina kryckor ute fortfarande för även om jag kan gå så tycker sjukgymnasten att det är bäst att jag fortfarande använder dem och eftersom jag säkert skulle stressa utan kanske det är lika bra.
Men åter till bussen. Alla säten var tvåsäten men det var en person som satt på alla platser och på det innersta sätet närmast fönstret hade de väskor och kassar och liknande. Alla tittar lite generat bort när jag kommer på och jag får halta bort med mina kryckor till trappan för att fortsätta bakåt. Eftersom bussen skulle åka och min balans inte är på topp slog jag mig ner ganska snabbt bredvid en tjej (som förövrigt visade mer förståelse än sina äldre medpassagerare).
Vad vill jag nu med att berätta detta? Jo, jag inser att jag mycket väl skulle kunna säga till (men det ska jag ju å andra sidan inte behöva!) att jag vill sitta där nere, nära dörren så att jag slapp trappan och att hoppa fram. Men eftersom jag känner mig ganska säker på att gå med kryckor orkade jag faktiskt inte bry mig. Jag blev mest irriterad. Och det är dit jag vill komma. Dessa människor, alla över 50, såg inte ut att lida av några handikapp som gör att de inte kan röra på sig. De beslutade sig för att ignorera mig med mina kryckor. Inte en enda tittade på mig och frågade om de skulle flytta in eller flytta på sig. Jag hade med mycket säkerhet svarat nej, jag vill ha träningen som jag tror gynnar mig och min rehabilitering men...
Vad är det för värld vi lever i där en människa med kryckor, vilket uppenbart visar att hon eller han har lite svårt att gå, inte ens kan få frågan "Vill du sitta här?"
Inte konstigt att världen är en så kall plats ibland...
För några veckor sedan fick jag ett fint och stort kuvert på posten. Idag är det ju ganska så ovanligt med post annat än räkningar och diverse information från företag så jag blev superglad och nyfiken. I kuvertet låg en liten present från Emma och ett kort på oss när vi var och hälsade på i Göteborg från Mélanie.
Det krävs väl knappt att jag säger att jag fick tårar i ögonen. Jag saknar alla vänner från Umeå, det var en så härlig tid som jag aldrig kommer att få tillbaka.
Igår bokade jag och Mickan en resa till London i slutet av oktober. Jag är så pepp! Vi ska shoppa, dricka te, vandra i Hyde Park och kanske festa lite också...
Senast jag var i London med Jennie, maj 2010.
Härligt!
Plus att vi ska bo typ vid Kings Cross tunnelbanestation, Harry Potters tunnelbanestation...
Nu är det verkligen höst! För första gången på läääänge fick jag nu ikväll tända min lilla lampa i fönstret för att det inte skulle bli så mörkt i mitt rum. Älskart!
Snart ska jag krypa ner i sängen. Jag hoppas att jag kan sova lite längre imorgon för just nu är jag väldigt trött. Igen... Natti!
Sedan operationen går jag helst runt i mina träningsbyxor eller i kjol och strumpbyxor. Med ett svullet knä är det inte skönt att ha ett par tight sittande jeans och det blir för varmt med ett par mjukisbyxor.
För någon månad sen var familjen på Stadium. Jag blev helt kär i ett par träningsbyxor från Nike men prislappen passade inte just då. När jag för lite mer än två veckor var tillbaka för att titta efter ett par nya träningsskor såg jag byxorna igen. Eftersom jag faktiskt behövde ett par träningsbyxor och eftersom jag nu fått lön slog jag till. Och det var det bästa köpet på länge! Jag har i princip bott i dem medan jag går här hemma och skrotar. De är så himla mjuka och skönt och hur bekväma som helst!
Stadium 399:-
Och sen är de coola och snygga och det gör ju saken ännu bättre... Love them!
Igår eftermiddag efter styrelsemötet skyndade jag hem för att fixa lite och det blev senare kräftor med vänner här hemma. Gjorde en lyckad Västenbottenspaj och till efterrätt blev det fruksallad.
Lite skillnad va?
Det var en mysig kväll med en massa nostalgi och prat, som bara tjejer kan...
Och så nu, nu har jag ju massa rester kvar så till lunch blir det paj och sallad och till frukost blev det fil och fruksallad.
Imorgon är det fösta dagen sedan operationen som jag verkligen har en sådan där fullpackad dag som jag hade innan jag blev sjukskriven. Om en timme drar jag till Nynäs för att agera barnvakt till sötJohanna imorgon när Elin jobbar, efter det blir det nog en tripp till mataffären och sedan blir det bara hem och vända för att åka in till stan och ha styrelsemöte med YFU. Härligt härligt med lite att göra.
En några månader gammal bild. Tant Elins lilla tjej har blivit så stor!
Med andra ord, imorgon kommer jag nog inte ha tid att skriva, inte ens att titta till Facebook. Och det, det är så himla skönt!
Idag hade jag tid hos sjukgymnasten så jag tog mig ut i det fina höstvädret redan vid 9-tiden. Igår tog jag bort mina plåster och tejpen jag hade haft över såren, inte alls så läskigt som jag trodde att det skulle vara. Där det hade blött mest, och där jag trodde att det största såret fanns, hade man bara gjort ett litet hål. Ett ordentligt jack var det dock under knäskålen, på smalbenet. Det är ju med facit i hand mest logiskt eftersom det är där jag haft mest ont...
Åter till sjukgymnastiken. Det gick väldigt bra, fick utöka med lite övningar och ja, "kasta kryckorna inomhus". Skönt! Nästa vecka ska jag dit för att börja träna ordentligt. Efter det tog jag mig till kiosken för att snacka lite strunt med chefen. Sen åkte jag hem i solen, käkade lunch och somnade på soffan. Oj, det tar lite på krafterna att vara out and about.
Nu sitter jag här med en kopp te och mina sjukt snygga nya Nike-träningsbyxor. Kram på er!
Min syster och hela resten av min familj har pratat om New Girl och att jag måste, måste se den serien. Idag efter att ha gjort mina måsten funderade jag på vad jag skulle hitta på och kom då på vad jag skulle göra.
And I'm hooked! Så sjukt kul att jag ligger och skrattar så att jag gråter för mig själv. Om du inte redan gjort det, se New Girl!
Den här hösten kommer att bli grym! Jag har resor inplanerade både inrikes och utomlands och konserter att gå på, förhoppningsvis blir det fler. Där emellan ska jobba med jobb jag trivs med, jag ska ta mitt körkort som jag har sparat till, umgås med mina fantastiska vänner och min underbara familj, träna stenhårt så att mitt knä blir bra igen och efter det är det snart december och dags för nya tag.
Efter min lilla dipp där innan lunchen tog jag mig i kragen och efter lunchen läste jag alla mina papper till styrelsemötet. Satt och trixade med e-legitimationen ett bra tag och under tiden smidde jag härliga planer med en vän. Sen blev det middag och efter det hjälpte pappa mig med e-legitimationen och sjukskrivningen, nu är den inskickad i alla fall, får väl se vart det landar någonstans i slutända. Lite pengar lär jag ju få i alla fall.
På torsdag kör sjukgymnastiken igång, ska även gå förbi banken och bilskolan tänke jag. Kan ju i alla fall plugga teori även om jag inte kan köra ännu.
Jaja, nu ska jag dricka upp mitt kaffe och sedan ska jag nog försöka sova tidigare idag..
Idag är jag så himla trött. Jag tänker att detta har med min brist på sysselsättning att göra, man blir ju onekligen trött av att inte röra på sig.Och jag kan ju inte det heller då jag ganska snabbt blir trött i knät. I början efter min operation tänkte jag att mycket av min trötthet berodde på smärtstillande men då jag trappat ner en hel del kan detta inte längre vara fallet. Eller? Jag tänker att dessa veckor då jag har varit tvungen att gå med kryckor och halta vart jag än går med ett knä som inte vill böja sig har tagit på mina krafter mer psykiskt än fysiskt, något som också tröttar ut kroppen. Känslan av att inte kunna göra som man brukar gör en maktlös och jag är så glad att detta är ett tillstånd som går över, tänk de som lever med det alltid.
För några dagar sedan pratade jag med en bekant, en kollega kan man nästan kalla det. Han hade bett om råd och hjälp och jag bad om ursäkt över att det hade tagit sådan tid för mig att höra av sig. Han sa att det klart jag inte skulle be om ursäkt, det viktigaste för mig nu är att lyssna på min kropp och även om jag vill så otroligt mycket måste jag kanske ta det lite lugnt, hjärnan måste också hinna med.
Så när jag nu efter lite om och men tvättat håret och klätt på mig så känner jag mig helt färdig.
Asså, vilken dag! Klarblå himmel och sol hela dagen, underbart!
Dagen har spenderats på vår baksida, som tenderar att även om termometern visar 17 grader vara ett litet värmehål där man alltid, så fort solen visar sig, svettas. Läste lite och fick sedan besök av Mickan och senare Elin och Johanna. Härligt med så bra sällskap!
Nu ska jag printa lite viktiga papper sen ska jag göra lite övningar.
Opps, mitt inlägg från igår hade inte publiserats så ni får läsa det här under nu istället.
Idag skiner solen och jag tror att jag ska ta mig ut på baksidan och läsa. Vid frukosten läste jag som vanligt DN och jag blev helt glad i hjärtat när jag läste en artikel om Derek som hade förlorat båda benen i kriget i Afghanistan. Genom idrott hade han lyckats ta sig tillbaka och tävlade nu i Paralympics i diskus, regerande EM-guldmedaljör.
"Jag ville inte sitta i rullstol. Därför måste jag träna"
Beundrar så sånna människor som är så envisa att de klarar mer än vad många tror. Inspirerande! Tycker också att det var hur intressant som helst också att idrott fungerar som rehabilitering, oavsett hur man har fått skadan i fråga. Helt rätt!
För några veckor sedan satt jag vid datorn och slösurfade. Klockan närmade sig 22 och det hände verkligen inte alls något kul på internet. Då fick jag plötsligt en känsla av läslust. Eftersom jag inte själv har någon bok gick jag in i min systers rum för att botanisera i hennes samling. Valet föll på Starter for Tenav David Nicholls. Nicholls är den man som skrev One dayoch även om jag inte läst boken eftersom min syster alltid lånat ut den har jag sett filmen. När jag väljer böcker så går jag mycket på titel och framsida och denna bok kändes helt rätt.
Boken handlar om Brian som börjar på universitetet och som är besatt av tävlingen University Challenge. Brian faller pladask för en vackra Alice som inte alls är den tjejen som faller för Brians typ. Jag har ännu inte hunnit så långt i boken och jag vet inte vad som händer i slutet men redan har den blivit en favorit. Nicholls skriver så otroligt lättsamt och roligt och även fast den är på engelska är det inga svårigheter att följa med i språket och man lär sig många nya saker. LÄS DEN!
Det är nog bäst att jag lägger ifrån mig datorn och fortsätter läsa istället, can't get enough!
Men åh vad jag längtar tills jag får tillbaka min mobil med en riktig kamera! Den här lånetelefonen tar skitbilder och har en pytteskärm... Så ni får ursäkta om ni saknar bilder här i bloggen, är inte så peppad på att ta pixliga foton. I och för sig, borde kanske leta upp min riktiga kamera? Den är inte lika bra som mobilen men bättre än lånemobilen i alla fall. Intresseklubben antecknar...
Igår hade jag i alla fall besök av Yennipher på kvällen. Vi drack té och satt och snackade i massa timmar, det var mysigt! Jag längtar verkligen till lördag då vi ska ha kräftskiva... På eftermiddagen var det första gången på en vecka som jag tog mig upp till övervåningen för att se på Finnkampen. Idag har jag tagit ytterigare ett steg närmre att sluta med piller och nu åt jag bara ett piller imorse. Hoppas att det går bra!
Nu ska jag fixa mig lite, sen är det musik på radion och sen ska jag faktiskt följa med mamma till Nynäs för att titta när hon tränas och handla lite.
Jag har det senaste året besökt gynläkaren i Nynäshamn ett antal gånger. Besöket har varje gång kostat 350 kronor. För en vecka sedan betalade jag 80 kronor för att operera mitt knä.
Båda dessa besök har varit hos någon slags specialistläkare. Det brukar ju vara så att man betalar mest vid första besöket hos specialist och sedan kostar återbesök mindre. De besök jag har gjort hos gynekologen har varit återbesök som har varit nödvändiga i och med att jag har haft cellförändringar och opererat bort dessa. Det besök jag gjorde för några veckor sedan var en slags efterkontroll där nya cellprover togs för att se om allt var borta.
I maj gjorde jag ett nybesök på Ortopediska huset. Jag kommer inte ihåg vad jag betalade men jag tror inte att det var mer än 300 kronor och nu fick jag alltså betala 80 kronor. Jag antar att mitt återbesök om 6 veckor inte heller kommer att kosta så mycket.
Om jag inte hade gjort mina cellprover hade ju inte förändringarna upptäckts och om man ska se det som det är kan ju det resultera i cancer i livmoderhalsen och att jag kunde ha dött av det. Min knäskada har jag fått genom att idrotta, visst har jag inte kunnat leva det liv jag ville med ett avslitet korsband men det är ju knappast varit dödligt.
Så vad är skillnaden? Det har inget som helst att göra med pengar, jag betalar gärna för att må bra. Jag undrar bara varför kostnadsskillnaden är så stor för egentligen borde det väl vara näst intill gratis att behandla något som kan vara livshotande?
Den här bloggen är jag. Den kan ibland vara fylld med känslor och tankar men är lika glad och virrig som jag kan vara.
Jag älskar min familj och mina vänner, engelska böcker, olympiska spelen, fikabröd, höstlöv, att dansa, promenader, Morgonpasset i P3, ost, träna, snö, skidåkning och att sjunga i duschen.
Jag ogillar hat, kapris, när mitt nagellack flagnar, att stressa, orättvisor, att hänga tvätt, människor utan respekt och fötter på tågsäten.
Välkommen till mitt lilla hörn i en stor värld.
